”Den nya amerikanska högern är en radikal omprövning av konservativa idéer”
I en artikel som publicerats i den vetenskapliga tidskriften International Affairs analyserar Stefan Borg den nya amerikanska högern som växt fram i USA under de senaste åtta åren.
– Jag tror att det är viktigt att förstå de intellektuella strömningar som växt fram. När Trump valdes till president 2016 öppnade det för en ganska radikal omprövning av konservativt tankegods och vad det innebär att vara konservativ i USA i dag, säger Stefan Borg, docent i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.
I artikeln analyserar han de tre tongivande strömningarna inom den nya amerikanska högern för att få en bättre förståelse för vad dessa idéer kan betyda för amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik.
– Hade Harris vunnit valet hade vi nog kunna gissa ungefär vad vi hade fått se för amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Nu är det betydligt ovissare, säger han.
Den nya högern gör upp med traditionell konservatism
Amerikansk konservatism har traditionellt sett stått på tre ben; en ganska hårdför marknadsliberalism, socialkonservatism och en relativt aktiv utrikespolitik med syftet att upprätthålla amerikansk global dominans.
– Den nya högern är en uppgörelse med detta arv. Man är mer skeptiskt inställd till en ohämmad marknadsliberalism och ifrågasätter den aktiva utrikespolitik som man menar resulterade i de långa krigen, framför allt i Irak men också i Afghanistan.
Genomslag i Trumps första presidentskap
Den första gruppen inom den nya högern kallas ibland “the Claremonters” och samlar konservativa intellektuella runt Claremont Institute i Kalifornien. De går ibland även under benämningen “västkuststraussianer,” eftersom de är influerade av den politiska filosofen Leo Strauss (1899–1973) och en av hans uttolkare, den politiska filosofen Harry V. Jaffa (1918–2015).
Grupperingen har länge hävdat att det politiska etablissemanget i USA är korrupt och att det hotar de grundläggande värderingarna i den amerikanska konstitutionen, som de har en mycket hög uppfattning om.
– När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken har den här falangen åtminstone sedan 1990-talet argumenterat för återhållsamhet, vilket står i bjärt kontrast till de så kallade östkuststraussianerna, som innefattar många neokonservativa tänkare, som Irving Kristol, Harvey Mansfield, samt Paul Wolfowitz, Bill Kristol och Robert Kagan.
Det nya med “the Claremonters” är det genomslag de fick i den bredare konservativa rörelsen under Trumps första presidentskap. En ganska välkänd sådan är Michael Anton, som jobbade med strategisk kommunikation i Trumps nationella säkerhetsråd.
Postliberaler långt ifrån Trump som person
Den andra grupperingen inom den nya högern är de så kallade postliberalerna.
– Det här är det mest akademiska segmentet med ledande personer som Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid Notre Dame, Adrian Vermeule, professor vid Harvard Law School samt journalisten och författaren Sohrab Ahmari. JD Vance har också kallat sig postliberal, säger Stefan Borg.
Postliberalismen är en katolskt präglad rörelse där den bärande idén är att liberalismens ensidiga fokus på individuell autonomi undergräver gemenskaper som är nödvändiga för både individers och samhällets välmående.
– Den här tankeströmning står långt från Trump som person och anser att populismen uppkommer som en reaktion på liberalismens misslyckande.
Vad gäller utrikespolitik menar de postliberala att flera amerikanska administrationer har försökt påtvinga omvärlden en liberalism som skapar socialt och ekologiskt ohållbara samhällen.
– De landar därmed också i ett stöd för utrikes- och säkerhetspolitisk återhållsamhet.
Dessutom menar postliberalerna, till skillnad från de andra grupperingarna, att USA inte bör se Kina som en motståndare utan mer i termer av jämbördig civilisation.
Nationalkonservativ falang med politiskt inflytande
– Det tredje segmentet, de nationalkonservativa, skulle jag säga är det som blivit mest betydelsefullt när det handlar om att potentiellt utöva inflytande på den kommande republikanska administrationen.
De är en relativt bred sammanslutning som förenas i förespråkandet av nationalism där den politiska filosofen Yoram Hazony varit drivande.
– Han har, med viss framgång, arbetat för att skapa en sorts nationalistisk international som samlar nationalistiska politiker i USA och Europa till regelbundna konferenser.
I den här kretsen finns personer som senator Josh Hawley, och även JD Vance. Presidenten för den största amerikanska tankesmedjan Heritage Foundation, Kevin Roberts, samt Elbridge Colby, en av de ledande konservativa säkerhetspolitiska tänkarna, finns också i det här sammanhanget.
Aggressiv Kina-politik och minskat stöd till Ukraina
– När det gäller utrikes- och säkerhetspolitik är det många i den här gruppen som ofta kombinerar en aggressiv Kina-politik med ett stort mått av skepsis till det amerikanska Ukrainastödet, säger Stefan Borg.
Mer traditionellt konservativa i Washington DC har till och med talat om en “NatCon takeover” för att beskriva hur de flyttat fram positionerna, dels genom att ta över tankesmedjan Heritage Foundation, dels genom att skapa en mängd mindre organisationer som jobbat hårt med att ta fram en databas med lojalister som ska kunna få jobb i den nya administrationen som tillträder 2025.
– Trumps andra administration kommer troligtvis att kraftigt accelerera den redan påbörjade omsvängningen till Asien och skära ned stödet till Ukraina rejält, eller stoppa det helt. Man kommer också vara mindre benägen att gå in i områden utanför Asien och förväntar sig att européer tar ett betydligt större ansvar för den egna säkerheten, säger Stefan Borg.
Han menar att den nya högerns inflytande troligtvis kommer att synas i en retorik som predikar säkerhetspolitisk återhållsamhet i kombination med en aggressiv Kina-politik.
– Paradoxen i denna ansats skulle möjligen vara att USA med sådan politik riskerar dras in i en rad konflikter i Asien och kan i förlängningen leda till allt annat än just återhållsamhet, säger han.
Publikation
Stefan Borg: A ‘natcon takeover’? The New Right and the future of American foreign policy, International Affairs 100: 5 (2024) 2233–2245.
Mer inom
StatsvetenskapSidinformation
- Publicerad:
- 2024-11-20
- Senast uppdaterad:
- 2024-11-20