Årets Conference of Commandants (som vi kallas med Natoterminologi) i vackra Hamburg var annorlunda av två skäl. Först och främst överskuggar givetvis Rysslands invasion av Ukraina hela evenemanget. Ett stort allvar präglade hela konferensen, men också en gemenskap och samarbetsvilja utöver det vanliga. Den ukrainske rektorn ville inte lämna hemlandet, men hans ställföreträdare var på plats. Naturligtvis hyllades det ukrainska folkets och stridskrafternas enorma motståndskraft och hjältemod, men vi kunde också imponerade konstatera att de fortsätter att undervisa officerare mitt under brinnande krig. Konferensens tema var i år resiliens – motståndskraft - och i ljuset av Ukrainas and den Ukrainska Försvarshögskolans resiliens kunde inget ha varit lämpligare.

Hur skapar vi samhällen med motståndskraft?

Resiliens är ett begrepp som diskuterades både i relation till samhället i stort, men också till individer och organisationer. Hur skapar vi ett samhälle med sådan resiliens att vi kan absorbera chocker av olika slag, anpassa oss och därefter bygga ett ännu starkare samhälle som resultat? Hur rekryterar och utbildar vi officerare, och hur formar vi organisationer med samma förmåga att absorbera, anpassa sig, övervinna och stärka sig?

Historisk medlemskapsansökan i Nato

Det andra skälet till att årets konferens var annorlunda var för att Sverige och Finland fattade det historiska beslutet att ansöka om medlemskap i Nato mitt under konferensen. Vid den inledande "icebreakern" ville verkligen alla länder skåla med oss och gratulera både Nato och Sverige och Finland. De tragiska orsakerna till denna historiska utvecklingen till trots, det var en närmast rörande välkomnande stämning i rummet. Jag fick dessutom ta del av flera personliga analyser om de militärstrategiska fördelarna som medlemskapet skulle innebära för Nato, i händelse av ett behov av att försvara norra Europa. Det är uppenbart att Sverige och Finlands medlemskap är ett lika viktigt steg för Natokretsen som det är för oss.

Vilja till utökat samarbete

I ljuset av det nya politiska läget satte vi oss också omedelbart ner i den nordisk/baltiska kretsen av försvarshögskolor för att diskutera vilka konsekvenser detta kunde få för oss, och för att möjliggöra samarbete i ännu större utsträckning än vi har idag. Samtalen som inleddes i Hamburg kommer att fortsätta i samma krets i Köpenhamn i höst. Samarbetsviljan är mycket stor och potentialen för att stärka våra respektive verksamheter genom denna samverkan lika stor. Tillsammans kan vi inte bara se till att forma resilienta och kompetenta officerare, vi kan också bidra till att i Norden bygga den samhällsresiliens som behövs för att hantera alla typer av hot och utmaningar som framtiden kan komma att innehålla.

Inspiration, samarbete och ödmjukhet

Som vanligt lämnar jag rektorskonferensen fylld av inspiration, idéer och samarbetsförslag från hela världen. Den viktigaste jag tar med mig är dock känslan av att vi på Försvarshögskolan ligger helt rätt. Vår strategi och utveckling känns alltid absolut prick på när jag jämför oss med andra länder och utbildningssystem. Samtalen med vår ukrainske kollega skapade dock stor ödmjukhet inför det fruktansvärda krig som just nu brinner i Europa. Han fick med sig en fråga till sin rektor i Kiev – om och vad Försvarshögskolan i Sveriges kan göra för att främja deras verksamhet utöver det samarbete vi redan byggt upp de senaste åren?