Kriser och olika förutsättningar

Som doktorand undersökte Helena Hermansson om internationella rekommendationer för krishantering egentligen fungerade i praktiken.

Efter intervjustudier i katastrofdrabbade Turkiet drog hon slutsatsen att länders krisberedskap måste anpassas efter deras specifika politiska och kulturella förutsättningar.

Samverkan och decentralisering är två nyckelord i internationell standard för katastrofhantering. Myndigheter och organisationer måste samarbeta och agera lokalt för att kunna motverka katastrofer och lindra effekten av de katastrofer som trots allt sker. Men vad händer när internationella modeller går på tvären mot ett lands övriga politiska och administrativa system?

Turkiet drabbas återkommande av svåra jordbävningar och har tagit fasta på den internationella rekommendationen, vilket resulterade i en reform av landets system för att hantera katastrofer. Det nya systemet sattes snart på prov när landet åter igen drabbades av omfattande jordbävningar 2016/17.

Helena Hermansson, som då var doktorand på Uppsala universitet, såg en möjlighet att undersöka hur den internationella modellen klarade provet.

Att hantera kriser är en politisk fråga

Det var ingen slump att Helena valde att genomföra sin undersökning i Turkiet. För samtidigt som internationella riktlinjer förespråkar principerna samverkan och decentralisering är Turkiets övriga politiska och administrativa system nästintill deras motsats.

Frågan var om reformen hade gett någon positiv effekt.

Helena reste till svåråtkomliga områden i Istanbul, Ankara, Van och Erciş för att intervjua 44 personer, allt från byinvånare till regeringstjänstemän. I ett sammanhang där det är svårt för forskare att etablera förtroende och kunna ställa relevanta frågor lyckades Helena få en djupare förståelse för hur krishantering efter internationella mått fungerar i praktiken.

Samverkan och decentralisering kan ge positiv effekt

Helenas studie visar katastrofers inneboende dynamik och de processer som de ger upphov till. Men också att katastrofhantering i högsta grad är en politisk fråga.

Hanteringen av katastrofer hänger ihop med övriga administrativa system, och de politiska ideologier som de vilar på. I Turkiet hade framförallt principen om samverkan haft viss positiv effekt, då mycket av skadorna efter jordbävningarna kunde hanteras bättre. Samtidigt fanns det tillfällen då hjälporganisationer valde att inte samarbeta med myndigheter med ett förbättrat hjälparbete som resultat.

Trots att Helena understryker vikten av lokala aktörers förmåga visar studien att det inte är så enkelt som att bara driva på reformer för decentralisering. Ett lands politiska system måste förstås i sin helhet, och det kan finnas många hinder för reformer som kan hamna i konflikt med centrala makten.

Turkiet är ett exempel på hur självklara antaganden om katastrofhantering än så länge måste utvärderas lokalt och i praktiken.

Helena Hermansson

Helena Hermansson är analytiker vid Centrum för totalförsvars och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan. Hon disputerade den 8 juni 2017 vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet och har under sina doktorandstudier också varit knuten till CNDS, ett nationellt kunskapscentrum för naturkatastrofer.

Publikation

Centralized Disaster Management Collaboration in Turkey