Carl Hartman om vägen till Högre officersprogrammet

Carl Hartmans intresse för det militära väcktes tidigt. Efter värnplikt i Arvidsjaur, via Värnpliktsrådet, Officersprogrammet, Högkvarteret och däremellan en hel del civila studier är han nu en av de första kursdeltagarna på det nya Högre officersprogrammet på Försvarshögskolan.

Tidigt under hösten 2018 började ett 150-tal officerare på det nya Högre officersprogrammet. Här ska de spendera upp till två år för att så småningom få ut en magister- eller masterexamen i krigsvetenskap. Vissa av dem blir också de första majorer, örlogskaptener, överstelöjtnanter och kommendörkaptener vars utbildning helt vilar på akademisk grund.

En av dessa officerare är Carl Hartman. Vi möter honom i Försvarshögskolans café där flera av kursdeltagarna från Högre officersprogrammet tar en eftermiddagsfika. De ska snart avsluta den första terminen, där de bland annat läst kurserna Militärteknik i gemensamma operationer och Krigföring och flexibilitet.

För Carl, som ingick i en av de första kullarna som examinerades från dagens officersprogram och dessutom hunnit med en hel del civila studier, är det tydligt att den akademiska miljön känns som hemma. Nyligen har han skrivit en hemtenta om Vietnamkriget:

— Jag tycker det är väldigt roligt att skriva hemtenta, även om det låter nördigt. Att få gräva ner sig i något, skriva och hålla på. Man lär sig så mycket av det. Jag har frivilligt läst en massa saker som inte ens har bidragit till min text. Vietnamkriget var ju en militär katastrof för USA, man lät sig dras in i kriget. Det skrev jag om, kopplat till Clausewitz teorier om krig.

Mer än snö och tunga ryggsäckar

Men det var inte böcker som gjorde att Carl fick upp ögonen för det militära. Istället var det friluftsliv och äldre scoutledares berättelser om hemstaden Helsingborg under beredskapsåren som väckte intresset. Det ledde vidare till en utmanande tjänstgöring som norrlandsjägare i Arvidsjaur under värnplikten, vilket visade sig vara en lyckoträff:

— Att åka till Arvidsjaur och ge sig ut i skogen och lära sig gå på fjället på skidor – för mig som skåning var det en jättestor grej. Det var skoj och jag kände att det militära var något jag gärna ville fortsätta ha i livet.

Men där och då fanns inga planer på att bli officer. Istället var det när han blev vald till huvudförtroendeman för bataljonen och fick träffa representanter från Värnpliktsrådet som pusselbitarna började falla på plats.

— Så småningom kandiderade jag själv till att sitta i Värnpliktsrådet och året efter värnplikten blev jag invald. Då öppnades ögonen för att officersyrket kunde vara något för mig. Att det fanns mer än snö och tunga ryggsäckar.

Att kortsluta beslutskedjan

Tiden i värnpliktsrådet blev en värdefull skola i statsvetenskap, där Carl hade kontakt med alla delar av Försvarsmakten – från värnpliktig till försvarsminister.

— Man kunde möta en värnpliktig ute på förband som hade ett problem. Det kunde vara löjligt enkelt, till exempel att få fram stora handdukar till inryckande kvinnor. Det var ingen som hade något emot det, men vart tar frågan vägen? Man följde frågan uppifrån försvarsministern, hon var solklart på frågan eftersom det var en jämställdhetsfråga. Nerifrån på förbanden där befälen låg på från sitt håll för att det helt enkelt borde vara självklart och på olika nivåer i Högkvarteret där ingen sa något annat än att det skulle lösas. Ändå gick det inte ihop, det kom ofta inga stora handdukar!

Att lära sig navigera i Försvarsmaktens organisation var svårt till en början, men också lärorikt. Med tiden utvecklade Carl en känsla för hur man gör för att ”kortsluta beslutskedjan”:

— Ju högre upp i hierarkin jag kommit, desto större nytta har jag haft av kunskapen att kunna dechiffrera den organisatoriska myrstacken. Att förstå olika skäl till varför det inte blir som man vill och var man måste trycka för att få något att hända. Kombinationen av att få den jättehöga generalens underskrift och samtidigt känna fanjunkaren som faktiskt ska göra jobbet.

Engagemang och studentliv

Engagemanget och viljan att påverka är något Carl tagit med sig in på Högre officersprogrammet. Han är utsedd till en av två huvudförtroendepersoner på HOP, en roll som innebär att han förmedlar kursdeltagarnas åsikter och tankar till programledningen. Dessutom är han ledamot i Försvarshögskolans studentkår.

— För mig är det ett sätt att inte bara snacka utan att försöka omsätta synpunkter i något konstruktivt. Programledningen är lyhörd och försöker att hörsamma våra önskemål så långt det är möjligt och de ger bra skäl om de inte gör det.

Högre officersprogrammet det naturliga steget

När Högre officersprogrammet startade 2018 hade Carl redan hunnit ta en masterexamen i krigsvetenskap på King’s College. Trots det var det naturligt för honom att börja studera på nytt, eftersom en examen från Högre officersprogrammet är vad som krävs för att komma vidare i karriären. Men en eventuell upprepning av tidigare studier bekymrar inte Carl. Istället han är tacksam för det försprång som de innebär:

— Ska man gå vidare i karriären så måste man gå här. Och det är klart att man fördjupar sig mer varje gång man läser. Det blir lite djupare, lite bredare, man får något mer exempel och så vidare. Någon mer pusselbit faller på plats. Det fantastiskt att på betald arbetstid få förkovra sig i de här ämnena.

Redan nu pågår ansökan och antagning för nästa kull till Högre officersprogrammet. För att avsluta passar vi på att fråga Carl om hans bästa råd till sina kommande studiekamrater:

— Det är väldigt mycket engelsk litteratur, så är man inte van att läsa på engelska: börja nu. Läs nyheterna på engelska så att du kommer in i att läsa engelsk text. Och, om du har familj: red ut logistiken hemma så det går ihop. Det finns en del som får kämpa med det, men det finns också goda förutsättningar för att pendlingen ska fungera.