Ångestens betydelse för forskningsprocessen

I en ny artikel utforskar forskare vid Stockholms universitet och Försvarshögskolan ångestens roll i forskningsprocessen. De fokuserar framför allt på hur man formulerar sin forskningsfråga och hur ångest och oro kan bidra till en mer kreativ forskningsprocess och intressantare forskningsproblem.

– Vi vill normalisera oron och de svåra känslorna som är förknippade med forskningsprocessen, säger Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan.

Att formulera sin forskningsfråga

För några år sedan skrev Karl Gustafsson, professor i internationella relationer vid Stockholms universitet, och Linus Hagström en artikel om hur man som forskare kan gå till väga för att utveckla meningsfulla forskningsfrågor.

– Som forskare behöver man ju kunna förklara vad forskningen är till för, och vi ville hjälpa studenter, doktorander och forskare att jobba fram meningsfulla frågeställningar, förklarar Karl Gustafsson.

Det visade sig dock inte vara så enkelt. Trots att artikeln laddats ned över 85 000 gånger växte en viss oro över att de råd de gav kanske inte alltid var så effektiva.

– Vissa hade säkert nytta av vår artikel, medan andra kände sig mer begränsade av våra råd. Och de fungerade inte alltid som vi hoppats när vi testade dem på våra egna doktorander och studenter, säger Linus Hagström.

Osäkerhet och ångest en del av processen

Efter att de båda läst och forskat en hel del om vilken betydelse oro och ångest har inom internationell politik började de fundera kring vilken roll känslor spelar när doktorander utvecklar sin identitet som forskare. Arbetet ledde vidare till en ny artikel som tar hänsyn till den osäkerhet och ångest som präglar forskningsprocessen.

– I den här artikeln argumenterar vi för att man behöver bejaka osäkerheten och fortsätta ställa de svåra frågorna under hela processen. Under arbetets gång kommer man sedan att börja se mönster och kunna formulera sina frågeställningar, ofta med hjälp av narrativ, säger Karl Gustafsson.

– Vi menar att forskningsproblem kan konstrueras narrativt. Om vi ordnar det vi känner till i form av en berättelse där vi beskriver tidigare forskning, hur vi ser på den och vilket bidrag vi kan göra, får vi en mindre akut känsla av oro och skapar mening, säger Linus Hagström.

Identitet, oro och narrativ

Artikeln tar avstamp i teoretiska resonemang om identitet, oro, ångest och narrativ, samt deras egna erfarenheter som forskare. De tittar närmare på förhållandet mellan ångest och kreativitet och betonar att ångest måste mötas och omfamnas snarare än undvikas. De menar båda att mycket handlar om uthållighet och att arbeta igenom svåra känslor för att komma vidare i forskningsprocessen.

– Ångest är ju något som till vardags upplevs negativt och det är en naturlig reaktion att försöka undvika det. Men de som skrivit mycket om begreppet menar att om vi i stället för att undvika ångest bejakar den och känner efter vad vi kan lära oss av den, så kan det faktiskt leda till något positivt, säger Karl Gustafsson.

De uppmanar också forskarstudenter att inte undvika tillfällen där de får kritik, även om sådana situationer kan vara ångestframkallande, utan se det som en lärprocess i vilken oro och ångest är ett oundvikligt inslag.

– Kritik och granskning är en naturlig del av forskningsprocessen och ett sätt att utvecklas vidare som forskare, säger Linus Hagström.

Förhoppningen är att artikeln ska kunna användas av studenter, doktorander och forskare för att ge stöd under arbetets gång.

– Jag hoppas att den kan bidra till att doktorander som kämpar med sina forskningsfrågor kan få stöd och komma vidare, säger Linus Hagström.