Fältövning i militärhistoria: Slaget vid Stäket 1719

För studenterna som läser första året på kandidatprogrammet Krig, kultur och samhälle har dagens seminarium flyttat ut till den faktiska platsen för det historiska fältslaget mellan ryska och svenska soldater 1719.

De kommer vandrande på led längs en stig. På ena sidan sluttar det nedåt mot vattnet, på den andra reser sig en trädbevuxen bergknalle. Kursansvarige Fredrik Eriksson stannar och pekar upp i terrängen. ”Tänk er vadmalkläder, dåliga skor och en tung musköt” säger han, och låter orden sjunka in hos sina studenter. De har läst grundkursen i militärhistoria, från antiken till idag. Den här fältövningen ingår i den avslutande synteskursen Östersjön - strategi, operationer och taktik, där upplägget inte längre är kronologiskt utan tematiskt.

– På den här kursen ska de knyta ihop allt de lärt sig under terminen, och det här är crescendot, berättar Fredrik Eriksson. Vi arbetar med ett historiskt fall: slaget vid Stäket 1719. Det här är det sista slaget under rysshärjningarna 1719 i det stora nordiska krigets slutfas.

Valet av plats för fältövningen kan knappast bli mer pedagogiskt. Baggenstäket har tydliga förutsättningar för militära operationer, som är enkla att se och förstå med blotta ögat. Det smala sundet leder hela vägen från Östersjön in till Stockholm. Det är också en plats som inte har förändrats särskilt mycket över tid, även om några villor har tillkommit.

Fältövningens historiska slag

Så vad är det för scenario som spelas upp för vår inre blick? Jo, Karl XII är död sedan 1718, men Sverige sluter inte fred med Ryssland. Ryssarna skickar då en galärflotta som bränner sig fram genom Stockholms skärgård ner till Nyköping. Nu har det hunnit bli augusti. Baggenstäket är ett av två inlopp till Stockholm. Det andra passerar Vaxholms fästning, och där kommer man inte in.

Ryssland sätter iland runt 3 500 soldater i Baggenstäket och försöker ta platsen. Som försvar finns det 350 man starka Östgöta tremänningar under Baltsar von Dalheim, som förberett platsen mot angrepp genom att bland annat sänka fartyg och dra kedjor för att blockera sundets smalaste del. Svenskarna kallar på förstärkning, och framåt kvällen anländer omkring 700 man ur Södermanlands regemente till fots i hettan.

Bataljonschef Henrik Johan von Essen går långt fram, men såras svårt och kan inte berätta sin version förrän långt senare. Den som istället skriver historien är generalmajor Rutger Fuchs, som går långt bak. Soldaterna är utsträckta i 1 km långa led, och när de första hamnar i stridigheternas kaos och svartkrutsrök, så hör de längst bak bara vagt att något händer där framme. När Rutger Fuchs väl kommer fram till slagfältet är striden i slutskedet och svenskarna har börjat dra sig tillbaka. Men det har även ryssarna.

Källkritiskt perspektiv och många lager

Mycket talar för att ryssarna aldrig tänkte ta sig hela vägen in till Stockholm. Anfallet vid Baggenstäket var sannolikt bara ett ryskt skrämselskott mot Sveriges styrande – en grand final på bränningarna – innan det var dags att röra sig hem mot Ryssland inför hösten. Fredrik Eriksson gör liknelsen med det vi idag skulle kalla psykologisk krigföring. Men Fuchs, som ägde historieskrivningen efter slaget, utropar sig själv till ”Stockholms stads tappre räddare”. Det är just de orden som står på minnesstenen som restes 1905 vid Baggenstäket.

– Poängen är att studenterna ska inse att det finns många olika lager och berättelser runt den här typen av händelser. Vad kan den skrivna historien säga, vad kan till exempel arkeologin säga? Och vem ska man tro på? Det här är till stor del en källkritisk övning. Dessutom kan man reflektera över vad som är ”seger” och vad som är ”förlust”.

Paralleller till dagens krigföring

Studenterna är indelade i fyra grupper som håller varsitt seminarium ute i naturen. De introducerar sitt tema och sedan diskuterar grupperna utifrån det historiska fältslaget, kulturella och samhälleliga aspekter och vilka lärdomar som eventuellt går att dra.

Samtalen rör sig fritt mellan dåtid och nutid, för de grundläggande militära problemen är eviga: position, terräng, rörelse och skydd. Det gör att man kan se på samtida händelser som Rysslands anfallskrig mot Ukraina med samma verktyg. Parallellerna finns överallt. Läget 1719 var att Sverige höll på att förblöda efter nästan 20 år av krig. Då var det effektivt att slå mot ekonomin, genom att bränna gårdar längs kusten.

– Vi ser samma sak i Ukraina, där man slår mot infrastruktur. Det är intressant att få studenterna att reflektera kring moderna stater kontra de här äldre staterna, som Sverige under tidigt 1700-tal. De var förvånansvärt resilienta. Det fanns ingen central infrastruktur att slå ut. Ekonomisk krigföring i stil med härjningarna längs svenska kusten var fruktansvärt för dem som drabbades, men fick ofta inga effekter på lång sikt.

Militärstrategi, geopolitik och Ukraina

Utöver Fredrik Eriksson deltar lärarna Piotr Wawrzeniuk, Gunnar Åselius och pensionerade officeren Ragnar Strandberg, och på så vis har varje grupp en lärare som kan bidra till diskussionen genom att ställa och svara på frågor och komma med inspel.

Bland diskussionerna hörs frågan om Östersjöns roll för Sveriges relation till Ryssland idag och under det stora nordiska kriget. Studenterna konstaterar att Östersjön är avgörande för Ryssland både militärt och för handel. Hur påverkas situationen av ett Natomedlemskap? Och så har vi parallellen till Ukraina igen, till bombningar, illdåd och dödade civila. Studenterna diskuterar hur man hotar idag jämfört med då utifrån perspektivet kostnadseffektivitet. Flyg, robotar, cyberattacker…

– Nu har vi kommit dit att ni börjar diskutera militärstrategiska och geopolitiska aspekter av dagens läge.

Fredrik Eriksson ser nöjd ut när han ser sig omkring. Kontrasten mellan den vackra försommaren och diskussionernas tyngd kunde inte vara större.

Krig, kultur och samhälle – kandidatprogram i militärhistoria